Saxat ur verkligheten: Att komma in gratis i Pridepark

Som ni kanske redan listat ut om ni läst mina andra inlägg på bloggen så är jag en sån där homosäxuell människa och i och med det har jag en förkärlek för Pridefirande och att tåga fram i kärleksparaden viftandes med en regnbågsflagga och ett stort leende fastklistrat i fejset. Om jag ska vara ärlig så har jag på senare år inte så mycket gått i paraden som stått vid sidan av och tittat på, för att hoppa in den sista lilla biten fram till slutmålet, annat var det när jag var ung; en prideparad var jag med och bar en enorm regnbågsflagga genom hela paraden, det hade jag aldrig orkat idag.

Herregud, jag är så gammal att när jag var ung hette det inte Pride utan Homofestivalen och dom modiga själar som vågade visa upp sig och sin icke-heterosexualitet genom att öppet tåga gatan fram genom Stockholm var betydligt färre än idag. Och blev bemötta med betydligt mindre jubel kan jag meddela. Hm, när jag skriver detta kommer jag att tänka på mina tonår och hur det var att inse att man var gay på den tiden (spoiler; det var inte helt problemfritt) och att jag faktiskt för ett antal år sen gjorde ett seriealbum om min komma-ut historia. Förlaget som gav ut den gick i konken och albumet går inte att få tag på nånstans så jag fick den briljanta idén att göra en till blogg där jag lägger upp albumet för allmän beskådan (inte för att jag tror att folk sitter och gråter för att dom inte får tag på boken, men ändå). Jag menar, ett sånt mästerverk förtjänas att läsas av generation efter generation så egentligen gör jag ju bara världen en tjänst och det har inget överhuvudtaget att göra med mitt ego och mitt bekräftelsebehov, det förstår ju varenda människa.

Du blir trött och sjunker djupare och djupare in i tröttheten. Du är sugen på att läsa ett seriealbum. Du känner starkt att du vill läsa Saffo - en flatas dagbok. Du inte bara vill, du måste läsa Saffo. Du lyfter pekfingret och klickar på länken...

Men stopp och belägg, nu har jag ju spårat ut från ämnet totalt. Det jag skulle prata om var ju hur jag i år lyckades komma in i Pridepark gratis genom att göra nåt jag aldrig skulle ha gjort bara för ett år sen, innan jag började läsa en massa ekonomibloggar och ta det här med att spara på blodigt allvar (nej, jag pratar inte om prostitution, herregud asså). Jag såg en annons flimra förbi i mitt Facebookflöde för ett par veckor sen där dom sökte hjulvakter för ett av ekipagen som skulle va med i prideparaden och som tack för besväret skulle man få inträde till Pridepark åt sig själv och en vän samt en t-shirt (man skulle alltså få en t-shirt, inte få inträde åt en t-shirt). Hm, tänkte jag, vara bunden till att gå i hela paraden istället för att bara stå och slött glo på det hela och dessutom samtidigt utföra en uppgift som jag inte hade hundra procent koll på vad den innebar – jag tror inte det. Jag scrollade vidare. Plötsligt stannade tummen mitt i en scrollrörelse. Vänta lite nu, sa min vänstra hjärnhalva till min högra, stod det gratis inträde i Pridepark? Innan jag visste ordet av hade jag till min stora förvåning skickat iväg ett mail till ansvariga och anmält mitt intresse.

Så var dagen här. Jag kom i god tid till ekipaget och satte mig att vänta på ett lågt metallräcke (som jag kan meddela inte var det skönaste jag har parkerat min rumpa på) och såg fascinerat på när fler och fler ungdomar i regnbågsfärgade kläder, glitter i ansiktet och stora regnbågsflaggor virade om sig dök upp. Man känner sig aldrig så gammal som när man lite så där bortkommet står och väntar på att nån ska säga vad man ska göra omgiven av exalterade ungdomar i konstiga utstyrslar. Killen som var ansvarig irrade omkring och verkade ha tusen saker att göra samtidigt, men till slut (det kan ha varit för att jag lite försynt påpekade det) fick jag mina två inträdesbiljetter och en vit Lewis t-shirt med tryck på baksidan som utlovat. Dessutom delade dom ut gratis dricka, vilket jag tackade nej till då jag tycker att det lite förstör glädjen att få nåt gratis som man kan betala för. Lurad! Jag tog två...

Sen var det då dags för själva jobbet som jag var där för att göra. Jag råkade (?) få den svåra biten då det var jag och en annan tjej (som hade varit hjulvakt tidigare och gav mig lite tips) som skulle täcka upp ena sidan. Aningslöst frågade jag om hon ville gå i fram eller i bak och hon gick gärna i fram sa hon då hennes kompisar stod och tittade på paraden och dom brukade alltid missa henne eftersom hon jämt gick bakom en stor lastbil, men dom skulle se henne bättre om hon gick längst fram. Visst, sa jag glatt, då ställer jag mig här bak då. Vilket innebar att hon gick längst fram vid ett av hjulen där det i praktiken bara var att strosa gatan fram utan ansträngning, medan jag hade tre hjul att hålla glada, uppspelta och oaktsamma ungdomar ifrån så dom inte gick för nära och skadade sig. Puh, säger jag bara. Som tur var kom det en till tjej efter ett tag och tog över ett av hjulen, men jag hade fortfarande två stycken att basa över. Men det gick bra, ingen blev sur när jag kom där och milt föste undan dom med orden ”Inte så nära hjulen!” och ingen fick sin fot överkörd eller fastnade med sin regnbågsflagge-cape. Ekipaget var bland dom första, så efter slutfört uppdrag var det bara att sätta sig ner på trottoarkanten och beskåda resten av paraden.

Den ekonomiska biten

Vad det normalt brukar kosta för mig en paraddag med efterföljande parkhäng:

- Lunch på stan innan själva paraden börjar: 80 kr (typ en big mac & co eller en Subwaymeny)

- Dricka: 20 kr

- Inträde till Pridepark: 300 kr

- Mat inne i parken: 100 kr

Summa: 500 kr

Vad det kostade i år:

- Lunch: 26 kr (jag köpte två cheeseburgare på McDonalds och hade vatten med mig att dricka till)

- Dricka: 0 kr (jag hade vatten till paraden med, plus att jag ju fick dricka gratis)

- Inträde till Pridepark: 0 kr

- Mat inne i parken: 100 kr

Summa: 126 kr

Besparing: 374 kr (+ en t-shirt, och att jag kunde bjuda sambon på inträde också)

Har du förvånat dig själv nån gång när det gäller att spara in på kostnader?