måndag 14 oktober 2019

Att välja rätt mobil

Mobilen. Det är lustigt hur nåt som inte ens fanns för 30 år sen när jag var tretton kan anses vara otänkbart att vara utan av min trettonåring. Och mig själv med vad det anbelangar. Eller det är väl snarare smartphonen (till skillnad från dom gamla mobilerna) som man är så totalt beroende av, med alla dess appar som låter dig logga in på banken, identifiera dig själv, överföra pengar när du köper nåt begagnat i din lokala facebookgrupp och hundra andra mer eller mindre nödvändiga funktioner som du behöver för att leva något så när smidigt i dagens samhälle. Bara detta att kunna ringa sin son och fråga vad han är eftersom han inte kom hem direkt efter fotbollsträningen som vi hade sagt istället för att vanka omkring som en osalig ande och kika ut genom köksfönstret varannan minut för att se om han kommer där cyklandes (ja jag kanske är en smula orolig av mig och borde ta livet lite mer med en klackspark, men nä, jag får rysningar av folk som är överdrivet glättiga och bekymmersfria så det där med att gå runt som ett solsken och sprida glädje är tyvärr inget för mig) är ju guld värt, jag fattar ärligt talat inte hur föräldrar förr i tiden stod ut.



Tom i skolan är man körd om man inte har nån mobil, sonen berättade tex häromveckan att dom hade fått i uppgift att googla fram svar på frågor med sin mobil under en lektion, nåt som han förövrigt plågades oerhört av då hans Huawei var inlämnad på Elgiganten för att fixas då den bla led av ghosting (när en sida liksom fastnar i skärmen och när man går därifrån till en ny app/sida så ser man båda sidorna ligga på varann som vore dom i färd med nånting väldigt snuskigt för dom liksom smälter ihop och två blir en...hm, det där var det nog ingen som förstod, men man kan säkert googla ghosting för en bättre förklaring om man är intresserad av konstiga fel som mobiler kan råka ut för) och han var tvungen att använda sin gamla skruttiga Iphone 5s som är såå liten och såå seg att man kan dunka huvudet i väggen för mindre.

Hur det gick med Huawei:n? Jo vi lämnade in den som sagt på Elgiganten och sa att det vi hade gjort själv var att fabriksåterställa den men problemet med ghostingen blev inte bättre av det, så nu lämnade vi in den och hoppades att garantin skulle ta hand om problemet. Säljaren som tog emot mobilen på Elgiganten sa att eftersom problemet inte blev bättre av en fabriksåterställning så borde det vara hårdvaran det var fel på och inte mjukvaran som vi hade trott. Så han skickade in den och vi väntade nervöst en vecka på besked om huruvida felet skulle gå på garantin eller om vi skulle få betala en serviceavgift på femhundra spänn utan att dom gjorde ett dyft med telefonen. Sju dagar senare fick vi meddelande om att mobilen kunde hämtas och hurra – det gick på garantin. Vad dom hade gjort med den? Bytt skärm? Öppnat och fixat nån komponent? Gett oss en ny? Nix, dom hade fabriksåterställt den. Halleluja, precis det vi gjort utan att det blev bättre, tacka gud för kunniga servicetekniker! Nåja, för att vara rättvis hade dom faktiskt uppdaterat den med. Om den funkar som den ska nu? Jag vet faktiskt inte, sonen sålde den till sin mormor och jag har inte hunnit prata med henne om telefonen än, men hon har i alla fall inte sagt att den inte funkar som den ska (vilket i och för sig kan bero på att hon inte lärt sig använda den riktigt än men ändå).

(Uppdatering ett par dagar senare; jo nog är ghostingen kvar, det hjälpte tydligen inte för serviceteknikerna att göra samma sak som jag gjort *duh*. Som tur är är min kära mor inte lika känslig för problemet som tonårssonen, så hon avvaktar lite med att lämna in den igen för att se om hon besväras av det eller inte).

Anledningen till att sonen sålde sin ”Huawei mate 20 lite” som han (med hjälp av julklappspengar och sparpengar) köpte i julas och var så nöjd med vid köpet är att han sedan dess hunnit ”inse” att Iphones är såå mycket bättre än Androidtelefoner, bla för att dom är så smooth i sina övergångar och rörelser (nåt som jag inte ens skulle tänka på, än mindre betala dyra pengar för) och en drös andra mindre grejer som tydligen är superviktiga för en tonåring. Sen att det enligt sonen är lika med socialt självmord att ha en Android i skolan och att folk med andra mobiler än dom senaste Iphonemodellerna blir mer eller mindre trakasserade har inte så stor betydelse för även om det var tvärtom skulle han hellre vilja ha en Iphone enligt egen utsago...men jag undrar jag...det är ju hemskt att det ska vara en sån statussymbol med Iphones att man blir typ mobbad om man inte har en sån, är det bara här där vi bor eller är det så bland andra ungdomar och skolor med tro?

Men sonen har i alla fall löst ”problemet” genom att sälja sin gamla mobil, blinka lite med ögonfransarna åt mormor och morfar och på det sättet få ett litet ekonomiskt bidrag samt ”offrat” kommande julklappspengar/julklappar genom att få pengar i förskott av familj och släkt lyckats skrapa ihop så pass mycket pengar att han nu kunnat köpa en Iphone XR på Swappie (det var han själv som ville köpa begagnat istället för nytt så det kändes ju bra i alla fall), vilket ändå var mer än dubbelt så dyrt som Huawei:en trots att dom enligt min uppfattning är rätt likvärdiga. Då sonen inte önskat sig annat än pengar i både julklapp och födelsedag ända sedan han var liten och sparat det mesta på banken så hade han kunnat köpa Iphonen direkt med sina sparpengar om han hade velat, men nej, sparpengarna vill han inte nalla på i onödan inte, och jag förstår precis hur han känner. Man kan väl säga att äpplet inte föll långt ifrån trädet när det gäller den frågan.

När det gäller mobiler finns det en uppsjö val att göra, allt ifrån vilka funktioner man tycker är relevanta till hur mycket mobilen får kosta. Det finns billiga varianter som uppfyller enklare behov och det finns asdyra mobiler med toppkameror (och nu är det inte längre bara en kamera utan flera stycken som stirrar på dig likt spindelögon bak på mobilen), stora skärmar och en massa specifikationer. Hur sjutton ska man göra för att inte köpa en för dyr (dvs betala för en massa funktioner som man ändå inte använder) utan se till att man kammar hem en telefon som uppfyller ens behov till det billigaste priset? Det gäller att verkligen tänka igenom vad man tycker är viktigt och sätta sig in i vad saker som ram-minne, processor och megapixlar egentligen betyder. Själv har jag en Huawei P10 lite som räcker alldeles utmärkt för mina behov och kostade drygt 2000 när jag köpte den, men nu har ju Huawei hamnat rejält i blåsväder så vad nästa mobilinköp blir när den här ger upp har jag ingen aning om.

Även när det gäller vilket abonnemang man ska ha finns det en hel del att välja på. Själv gillar jag att köpa min mobil kontant och sen ha ett billigt abonnemang istället för att binda upp mig på en maffig månadskostnad som i slutändan kommer att bli ett mycket dyrare alternativ, vilket många gör för att kunna finansiera dyrare mobiler som dom kanske inte hade köpt om dom hade varit tvungen att betala hela summan på en gång. Tom barn och ungdomar har telefoner med tillhörande abonnemang som måste betalas vare sig telefonen är kaputt och utbytt mot en annan eller fungerar som den ska. Det måste vara jäkligt trist alltså att betala för en mobil i två år om mobilen bara tex håller i ett och ett halvt...nä, nån sån risk vill jag inte utsätta mig för – har jag inte råd att betala mobilen kontant har jag helt enkelt inte råd med den. Punkt.

Jag surfade runt lite snabbt på nätet och det verkar som att 5-600 är en ganska vanlig summa att betala i månaden för en ny mobil samt abonnemang, och att man förbinder sig att betala detta i 24 månader.

Hittade tex detta exempel:

Iphone 8 64 gb för 529 kr i månaden. Man skulle betala i 24 månader. Det blir: 529x24 = 12 696 kr

Sen sökte jag på vad en Iphone 8 kostar kontant och hittade en för 5790 kr. Lägg sen på en kostnad på 100 kr i månaden för ett abonnemang hos Vimla så får vi 5790 + 2400 = 8190 kr.

Skillnad: 12 696 – 8190 = 4506 kr

Det är ganska mycket pengar det, för samma telefon. Sen beror det ju lite på hur mycket surf och så man vill ha när det gäller abonnemanget men det som kostar en hundring i månaden hos Vimla räcker för mig i alla fall.

Så, vad vill jag ha sagt med allt detta? Jo:
- Betala inte för mer prestanda än du använder.
- Betala kontant.
- Välj det mest fördelaktiga abonnemanget.

Om du känner dig sugen på Vimla får du gärna använda min tipslänk, så får både du och jag 10 kr i rabatt på den där hundringen varje månad.



Har du några tankar och funderingar kring det här med mobiler?





måndag 7 oktober 2019

Billiga nöjen

Middagar på lyxiga restauranger, dyra utekvällar, resor till främmande platser eller bli rånad av ett gäng tonårspojkar på stan i all ära, men ibland är det soft att göra nåt trevligt som inte kostar så mycket pengar.

Här kommer en liten lista på saker jag uppskattar här i livet:

- Skogspromenader
Åh jag älskar skogen. Lugnet som infinner sig när man har träd runtomkring sig som sakta viskar i vinden eller när man kommer fram till en glänta vid en sjö och man sätter sig och tittar ut över det stilla vattnet. Helst vill jag vara själv när jag är ute på mina skogspromenader och bara insupa lugnet och känna hur stressen rinner av mig. Jag hjärta allemansrätten!

- Seriekväll
Jag är en serienörd. Älskar att slå mig ner i soffan med sambon och plöja några avsnitt av favoritserien för stunden. Om man har tex Netflix kostar det ju en slant i månaden, men tittar man ofta på filmer och serier så kan det vara väl använda pengar. Och snyltar man Netflix på sina föräldrar som jag gör, då är det i sanning ett billigt nöje.



- Läsa Fanfic
Att läsa är också en av mina favoritsysselsättningar, och en sorts litteratur jag gillar är Fan Fiction. Det är när fans till tex tv-serier, böcker eller tv-spel skriver egna berättelser med utgångspunkt i historien och karaktärerna. Man kan hitta allt från korta berättelser på en sida till långa noveller eller näst intill romaner. Mycket är rätt kasst men ibland får man tag på riktiga guldkorn, det finns så mycket talang där ute så man kan bli lycklig för mindre. Gratis är det i alla fall, och det är ju soft. En stor sida med massor av olika fanfics från en rad olika genrer är Fanfiction.net, det mesta är på engelska med det finns tom en handfull svenska bidrag (har dock inte läst nån av dom).

- Kolla på Tedtalks
Gillar man att lyssna på när folk berättar om intressanta saker kan man med fördel kolla in Ted talks, som är en suverän källa för inspirerande klipp.

- Lägga pussel
Att lägga pussel är rätt rogivande tycker jag. Man kan också lägga pussel tillsammans med nån annan och sitta där och småprata och filosofera om livet. Om man som vi inte har plats att ha ett pussel liggande hela tiden kan man skaffa sig en pusselmatta, vilket är en filtduk man har under pusslet och när man tröttnat för stunden är det bara att rulla ihop duken för att sen rulla ut den igen när andan faller på. Nya pussel är ganska dyra, men vi brukar köpa våra på loppis för en 20-30 kr. Omöjliga pussel med stora fält i liknande färger och dylikt går bort för mig, jag och sambon gillar pussel med tecknade motiv, speciellt såna här:





Har du några ”billiga nöjen” att dela med dig av, eller kanske nåt intressant Ted talk?




söndag 29 september 2019

Här kommer återbäringen!

Jag måste erkänna att jag inte riktigt har fattat det här med Cashback förut, men att det på senare tid har gått upp ett ljus. Jag är lite… hur ska jag uttrycka det så jag inte låter som ett totalt mörker av negativitet… skeptiskt inställd till det mesta i livet; låter saker för bra för att vara sant är dom antagligen för bra för att vara sant. Och att ladda ner en tjänst som utan hake låter dig få pengar tillbaka när du handlar på nätet gav mig ungefär samma känsla som när min kära mor ringde och sa att hon hade läst en artikel med Filip Hammar där han i Skavlan hade berättat om ett idiotsäkert sätt att tjäna pengar på Bitcoin och att det kanske var nåt för mig att satsa på som vill tjäna pengar snabbt. Varningsklockorna började vackert ringa en efter en, för det finns inget idiotsäkert sätt att tjäna snabba pengar, och det här med att få pengar tillbaka på sina köp måste det väl också vara nåt lurt med?

Så jag brydde mig inte så mycket om det där med cashback...men så laddade sambon ner Refunder för ett antal månader sen och ville att jag också skulle bli medlem för att hon skulle kunna casha in femtio kronor i värvningsbonus och dessutom skulle jag också få en femtiolapp för besväret. Så jag laddade ner programmet för att göra sambon glad (”happy wife, happy life” som det heter) och femtio riksdaler ner i min egen plånbok gör även den lycklig (”happy wallet, happy all over” som det inte heter), loggar glatt in på sidan för att roffa åt mig mina pengar och upptäcker att jo, det var visst en hake...man måste ha samlat in 100 kr innan man ens kan fundera på att plocka ut dom, bye bye femtio spänn (och välkommen tillbaka min pessimistiska sida). 


 
Nåja, hur det nu var så gjorde jag nåt köp på nätet, tror det var apoteket för apoteket är typ det enda jag brukar handla på (och nej det var inga lyckopiller trots att jag kanke skulle behöva utan Fenuril, tandtråd och nässpray om du nu promt måste veta), och ser man på – några kronor trillade in på Refunder-kontot, bara så där ändå, utan hake. Och så gjorde jag ett par till köp, och även nu trillade det in kosing. Köp som jag ändå hade gjort, vilket innebär att det inte blir så många eller så dyra köp, men snart är jag i alla fall uppe i 100 kr och då ska det bli intressant att se om det går smidigt att ta ut pengarna också.

Så man kan säga att jag sakta men säkert har börjat gilla casbackgrejen, och för ett tag sen laddade jag ner MyBonus också, för att kunna jämföra var jag får mest pengar tillbaka. Jag gjorde tex ett till köp på apoteket häromdagen (varför låter det som medicin är det enda jag köper?) och upptäckte till min glädje att man just den dagen fick extra rabatt på MyBonus plus då den vanliga återbäringen på ett antal procent som var högre än vanligt och betydligt bättre än Refunders just vid det tillfället. Så även på MyBonus har det trillat in lite pengar. Jag skaffade MyBonus via en värvningslänk från en annan bloggare och fick då 50 kr även där, dock får dom som värvar inte 50 kr som på Refunder utan man får 10% på den man värvars återbäring det första året, vilket innebar att jag efter att jag värvat min sambo (ja vi bytte roller lite) fick hela 0.89 kr när hon gjorde sitt första köp (tips om du ska värva någon, värva inte en snål jävel sparsam ekonomiintresserad utan värva en svenne banan med ogenomtänkta shoppingvanor, så kan du casha in massor).

Känner du dig också lite smått intresserad av casbackgrejen så får du gärna bli medlem genom mina värvningslänkar:




Gillar du det här med cashack? Eller har du kanske upptäckt nån hake som inte jag insett än?






onsdag 25 september 2019

Fu-k Facket!


Nä, nu tog jag allt i lite väl mycket, jag tyckte bara att det var en lite lustig formulering nu när jag tänkte prata lite om facket. Jag har nämligen gått ur mitt fackförbund. Fackavgiften har alltid varit en sån där månatlig utgift som bara funnits där och dragit pengar utan att jag direkt funderat över det. Det är klart man är med i facket liksom. Solidaritet och sånt där. För jag tycker faktiskt att facket som idé är något positivt och något som jag tycker är värt att stödja (jag menar fackförbunden står trots allt på arbetarnas sida och det behövs när det kommer till saker som semesterdagar, lön och arbetsvillkor), så därför har jag ända sen början av min karriär varit medlem i Lärarförbundet.

Och (å här citerar jag min kommentar jag skrev på Fru EB:s blogg för ett tag sen) under en herrans massa år fick jag hem inte bara en jobbrelaterad tidning utan två från facket (Förskolan samt Lärarnas tidning eller vad den nu hette) och då jag, överraskande nog, inte är en sån människa som vill sitta och läsa om jobbet när jag äntligen har sluppit unda...eh, slutat för dagen, så lades dom alltid på hög nånstans i väntan på att jag skulle orka gå med dom till pappersinsamlingen. Sen en dag för några år sen fick jag plötsligt den briljanta idén att logga in på fackets hemsida och se om man kunde fylla i att man inte ville ha hem tidningarna, och se det kunde man, vilket gladde mig. 

Men det var också då jag upptäckte det fasansfulla – en av tidningarna hade jag inte bara fått hem mot min vilja, jag hade dessutom betalt för den, månad efter månad! Nördig som jag är räknade jag ut exakt hur mycket jag hade betalt under alla dessa år för att få äran att 1) få ångest av att se tidningen då den påminde om jobbet 2) förvara den hemma och 3) gå med den till pappersinsamlingen, och let me tell you, känslan jag fick av den insikten var inte direkt angenäm. Vad som hade fått mig att kryssa i (alternativt inte kryssa ur) att jag ville ha tidningarna när jag som ung student gick med i facket har jag ingen aning om, det var väl nåt sånt där som man inte reflekterade över utan bara lät hända, liksom ”jaha, man får hem två värdelösa tidningar, ja men då är det väl så då, varför kolla upp saken närmare när man kan låta bli, dumdidumdidum...”.

För några månader sen började jag så smått fundera på om jag kanske skulle gå ur facket och slippa den månadskostnaden. Jag menar, jag hade faktiskt varit stödmedlem i tjugo år nu, utan att behöva använda mig av deras tjänster en enda gång. Liksom med tidningen ovan började jag tänka på vad jag de facto hade betalat under alla dessa år och tappade nästan hakan när jag insåg hur mycket pengar jag totalt lagt på att stödja facket.


Om facket hade frågat mig om en engångssumma motsvarande det jag betalt in hade jag tittat på dom som vore dom totalt dumma i huvudet, skulle jag, som alltid varit en låginkomsttagare och rädd om mina pengar, betala in den hutlösa summan till en organisation bara för att stödja den!? No frekking way, finns inte en chans att nåt sånt skulle hända. En bråkdel hade dom fått, för dom gör ju ändå en viss nytta. Och ändå är det precis det jag har gjort, öst pengar över dom bara för att jag inte tänkt efter hur mycket jag vill ge dom, inte ifrågasatt normen ”man är ju med i facket” och inte kunnat överblicka vad totalsumman blir bara för att jag betalar en mindre summa varje månad istället för allt på en gång. Snacka om självbedrägeri.

Har du betalt nåt av gammal vana eller för att du inte riktigt tänkt efter vad det innebär?





onsdag 18 september 2019

Ljudavregn filosoferar: Att behålla motivationen i sitt sparande (del 2)

Jag lyssnade på ett avsnitt av podden Rika Tillsammans häromdagen där dom intervjuade Erik Wennstam (som skrivit boken Du & dina pengar, den enkla vägen till bättre ekonomi) och dom pratade bla om vikten av SMARTA mål.

Smarta står i detta sammanhang för:

S = Specifika mål
M = Mätbara mål
A = Attraktiva mål
R = Realistiska mål
T = Tidssatta mål
A = Aggressiva metoder

(Det sista la Jan Bolmeson till då han tycker att även om man självklart ska vara realistisk när man sätter sina mål så ska inte vara för slapp, man ska svettas lite och anstränga sig lite utöver det vanliga för att komma så långt som möjligt).


Det här med SMARTa mål har jag hört om även i andra sammanhang och det ligger nåt väldigt vettigt i det hela. Att måla upp en tydlig målbild av vad man vill uppnå är ju ett beprövat knep för att ta sig dit man vill. Om man har ett mål att sträva mot vet man vart man är på väg och man kan tänka ut strategier för att ta sig dit. Ju luddigare och odetaljerade målen är desto större risk är det att man förlorar sig nånstans på vägen. Tänk dig att du befinner dig på ena sidan av en stor skog och du vill ta dig till andra sidan. Hur kommer du att ha störst chans att ta dig dit du vill? Genom att bara börja gå lite på måfå och se var du hamnar - eller genom att skaffa dig en karta och rätt utrustning för att överleva i skogen, ta reda på vilka stigar som på kortast tid leder till målet, beräkna hur långt du kan tänkas orka gå per dag och var du ska slå läger för natten innan du ger dig av för att sen följa din plan så gott du kan på din resa genom skogen? (Du kan ju också om du är lat smart låta nån annan fixa karta, utrustning och en plan och sen hänga på och hoppas på att den andra också skulle till just den plats du hade tänkt, men bli inte förvånad om du råkar hamna i helt fel ände av skogen och istället för den lilla mysiga stugan du tänkt bo i finner ett pepparkakshus med en gammal häxa som kikar ut bakom gardinerna av sockerpasta medans hon olycksbådande skrockar för sig själv...och vad fasiken ville jag ha sagt med det? Nu är det illa alltså, när jag inte själv fattar mina egna metaforer...men jag tror jag ville säga att du ska gå din egen väg, göra din egen plan och göra jobbet även om det är kämpigt...typ...äh vi gör så här, du låtsats att jag nyss sa något väldigt smart och tänkvärt, och så pratar vi aldrig om det här igen.)

Om du bara tänker ”jag ska bli rik” men inte har varken definierat vad ”rik” innebär för just dig, eller har utformat en plan för att uppnå målet är sannolikheten inte speciellt stor att du kommer sitta där om tio år och känna ”fan va rik jag är alltså” utan det är troligare att du kommer att befinna dig ungefär i samma situation som du gör just nu. Om du däremot tex tänker att ”om fem år ska jag ha 200 000 på mitt iskkonto och jag ska uppnå det målet genom att spara och investera si eller så mycket i månaden, investera alla extrainkomster jag får (som tex födelsedagspengar, pengar för försäljning av gamla grejer eller det som blir över av bankrånet när du betalt din bookie) och hitta tio sparknep i vardagen som gör att jag kan pytsa in några hundra mer på iskkontot varje månad", så kommer du med största rimlighet att uppnå ditt mål, eller åtminstone va betydligt närmare än i första exemplet.

Att ha ett tydligt mål (och att måla upp framför sig hur det kommer att vara och kännas när man väl kommer dit) får en förhoppningsvis också att orka kämpa sig igenom dom jobbiga och dåliga dagarna när det annars hade varit lätt att ge upp eller dras ner i ångesten och känna att man inte orkar mer (ja jobbet, jag tänker på dig).

Det verkar ju vara en hel del ekonomibloggare (och läsare) som strävar efter FIRE, och det om något är ju ett tydligt mål som kan få en att orka fortsätta kämpa när jobbet suger musten ur en eller fortsätta oslösa sina pengar när grannarna kommer hem med sin nya 75 tums smartTV som inte bara kan spela in program och spela upp Youtubevideos utan även laga middag, gå ut med hunden och agera parterapeut (med sin sensuella kvinnliga robotröst) och du känner att ditt liv skulle bli såå mycket bättre om du också hade en sån. Jag själv är tex i en svacka just nu där jag känner att jag bara vill säga upp mig från jobbet (pga några försämringar efter sommaren) och jag målar upp det ena scenariot efter det andra vad jag skulle kunna göra istället (trots att jag inte alls är säker på att det är några bra alternativ just nu) bara för att jag vill fly, och ärligt talat är det bara tanken på dom möjligheter jag kommer att ha i framtiden om jag stannar och fortsätter dra in pengar (dvs mitt mål) som får mig att stå ut just nu och fortsätta kämpa. Jag försöker fixera vid målet så jag inte tar förhastade beslut i panik som jag kommer ångra senare (vi får se hur jag lyckas med det hela, min hjärna kan få för sig både det ena och det andra när jobbångesten sätter in).

Men bara för att man är intresserad av ekonomi och att spara så betyder ju inte det att man måste sträva efter FIRE, man kan ju spara av helt andra orsaker - det är alltid fantastiskt att ha en rejäl buffert och ett långsiktigt sparande för att se till att sitt framtida jag får så bra förutsättningar som möjligt.

Det där med ens framtida jag har jag förresten läst en del om - dom som kan visualisera sitt framtida jag framför sig och känna empati för henne/honom har mycket lättare att spara och göra kloka val som gynnar en i framtiden. Om man har svårt att se sitt framtida jag framför sig som en riktigt person lägger man inte gärna sina surt förvärvade slantar på människan (vem vet liksom vad den haggan får för sig med dina pengar) utan tenderar att leva mer i nuet och låta pengarna rulla här och nu. (Jag menar, om det är utmanande att spara en liten chokladkaka i en vecka istället för att äta upp den på studs, hur svårt ska det då inte vara att lägga undan en massa pengar för att använda om 20 år som du hade kunnat få nåt kul för idag?)

Så den där ryska appen Faceapp där du bla kan se hur du (kanske) kommer se ut som gammal kanske inte är så tokig när allt kommer omkring (trots larm om säkerhetsrisken i att låta dina bilder på dig som gammal eller i skägg laddas upp i det ryska ”molnet”). Man kanske borde skriva ut en bild på sig själv som gammal och sätta upp på väggen för att varje morgon titta på den, stryka den gamla rynkiga kinden och säga ”jag ska nog se till att du får det bra lilla tanten, lita på mig...”. (Och bara för att förtydliga här, det var alltså den rynkiga kinden på bilden jag syftade på, inte min nuvarande kind. Visserligen är jag drygt fyrtio men så illa är det inte än...).



Nåt som också kan få en att hålla uppe motivationen är att prata med nån i samma situation så man kan peppa varandra. Nu är det ju inte alla som har turen att ha en partner som har samma ekonomiska mål som en själv eller en vän som också fattat det här med sparande och som man kan prata ekonomi med. Men vi lever i en era då likasinnade bara är en knapptryckning bort. Internet är fantastiskt när man vill träffa folk som tänker eller känner som en själv, bara man vet var man ska leta, och det vet ju du då du ju uppenbarligen i alla fall läser bloggar om ekonomi. Så skriv om dina tankar och funderingar i kommentarsfälten (i den här eller nån annan blogg) eller släng iväg ett mail till undertecknad om du vill ha nån att prata ekonomi, sparande och framtidsdrömmar med.


Vad anser du om saken?




fredag 13 september 2019

Ljudavregn filosoferar: Att behålla motivationen i sitt sparande (del 1)

I en kommentar till mitt allra första inlägg skrev Anonym så här: ”Skriv gärna om hur du höll motivationen uppe i början av sparet för det går sakta sakta kan jag tycka men visst är det kul!”.
Här kommer just ett inlägg om hur man kan hålla motivationen uppe, och om du Anonym som skrev den kommentaren fortfarande läser bloggen; det här inlägget är tillägnat dig.

Det går trögt i början, eller ja hela tiden kan man tycka, när man har låg inkomst och planerar att bygga upp ett saftigt iskkonto. Du sneglar på bloggarna där folk verkar kunna spara 10 000-tals kronor av månadslönen och fantiserar om hur det måste vara att se sitt konto växa med ofantliga summor varje månad och du kanske känner att vad är det för mening med mina ynka ett, två eller tretusen i månaden, det gör ju varken till eller från och det går långsammare än en Windowsdator när du installerat alldeles för många och tunga program och du inte har rensat hårddisken på ett halvt decennium (nån annan som har tusen och ett kort man slentrianmässigt har laddat över från mobilen till datorn; typ femton kopior av samma motiv, bilder man fått i sms av sambon föreställande nån mumsig maträtt från den nya restaurangen i stan, en söt igelkott påträffad på en promenad eller sju bilder på olika T-shirts hon väljer mellan att köpa, eller varför inte ögonblicksbilder man tagit av det ena eller det andra för att minnas vid ett senare tillfälle? (Som tex den där boken man såg på affären och tog kort på för att man skulle komma ihåg vilken det var när man stog där på bibblan sen men som man givetvis glömde radera när boken är både lånad, läst och återlämnad sen länge? (Oj, det här blir en parentes inom en parentes i en parentes, det är nog rekord tom för mig))).

Folk som har sparkvoter på fantastiska 40, 50 eller 60% och där sitter du och tänker att en bra månad är en månad du kan spara mesiga 10% av lönen som du läst är nåt att sträva efter i nån bok om sparande du lånat på bibblan en gång förra sommaren, men som du vet skulle vara skrattretande lite för en bloggande medelinkomsttagare/höginkomsttagare med FIRE-drömmar, och du känner bara att nä, vad är det för mening med alltihop? Varför ska jag gneta och spara och lära mig om investeringar om jag ändå aldrig kommer samla ihop mer än en bråkdel av vad dom där högpresterande bloggarna har på sina iskkonton.

Det är som om grannen skulle få besök av Extreme Home Makeover och hela samhället går samman, river deras fallfärdiga kåk och bygger upp ett nytt palats på dess ställe på en vecka, medan du går där och lägger en liten tegelsten här, och en liten tegelsten där på ditt framtida boende och undrar om du någonsin kommer att kunna bo i ditt hus eller om det fortfarande kommer att va utan tak när du trillar av pinn vid 90.

Tricket är att inte jämföra sig med dom som har det bättre. Inspireras av dom, sug åt dig av deras kunskaper och tips och lär dig hur du ska utvecklas, men jämför dig inte med dom. Det finns alltid folk som har det bättre; som har högre månadslön, nyare bil (våran bil är så gammal att man måste justera sidospeglarna manuellt och för ett par år sen ramlade knoppen som man justerar vinkeln av på den högra spegeln så nu måste man öppna fönstret och be den som sitter på passagerarsätet att pilla lite på den för att försöka få den i rätt vinkel vilket i princip är omöjligt, och nästa gång man tar bilen har spegelfan åkt tillbaka till sin ursprungliga märkliga position och man inser efter att man kört iväg att man ser bara sidan av sin egen bil i högra sidospegeln), tjockare hår eller kan äta fem gånger så mycket kalorier som du utan att gå upp ett gram i vikt (åh dessa jävlar, må dom brinna i helvetet). Och ja, kul för dom, men det är svårt att låta bli att känna ett litet stygn i hjärttrakten (okej, en stor fet smäll i fejset) när du tänker på deras räkmacka i livet och jämför med din egen macka gjord på gårdagens bröd och brieost utan en enda lite räka på toppen. Men grejen är den, att din macka är rent ut sagt kunglig för nån som har det sämre än du, och det är dit du ska rikta dina blickar och din tankeverksamhet.




Jag menar inte att du måste åka till det fattigaste området i det fattigaste landet och sen för alltid vara tacksam över att du har rent vatten att dricka och kan äta mat varje dag (även om det vore jäkligt nyttigt och säkert livsomvälvande), utan att det räcker med att du jämför dig med och tänker på dom som ligger snäppet eller snäppen under dig själv. Tänk på dom stackare som lever på marginalen och inte sparar en enda krona av månadslönen och som får ont i magen på tanken att få en oväntad utgift på några tusen kronor, för det ställer till det i månader framöver. Tänk på dom som förvisso tjänar mer än du men som har skaffat sig en livsstil som äter upp varenda krona och där sparkontot ekar tomt trots att dom har förutsättning att fylla det till bredden. Dom betalar dyrt för en livsstil som dom antagligen inte blir ett dugg lyckligare av, medans du som har ett vettigt ekonomiskt tänk bygger upp din buffert steg för steg, månad efter månad, trots betydligt lägre inkomst.



Enligt en undersökning av Länsförsäkringar (som du bla kan läsa om i Privata Affärer) har 65% av svenskarna ett månadssparande. Det innebär att 35% inte har det (eller enligt artikeln är det 21 % som inte har något månadssparande alls, men fråga mig inte vad dom resterande 14% som inte har ett månadssparande men som tydligen inte är med i statistiken för dom som saknar månadssparande pysslar med, för det fattar jag inte riktigt). Och hela 15% av dom som har en månadslön på över 50 000 saknar månadssparande (hur är det möjligt??).

Det kunde ha varit du som stod där utan månadssparande, låginkomsttagare som du är. Det hade inte varit konstigt, om dom som tjänar dubbelt så mycket som du ändå inte ”kan” spara ihop till en lämplig buffert och ha ett månadssparande i aktier/fonder, hur kan då nån begära att du ska kunna klara det konststycket? Men ändå gnetar du på, månad efter månad, och lägger undan både den ena och den andra kronan (hoppas jag, annars är det dags att du börjar nu), och det ska du känna dig jäkligt nöjd och stolt över, även om det går sakta och andra kan pytsa in betydligt mer än du på isk:n, för även om det går långsamt så är det bättre att långsamt ta sig framåt mot sitt mål, än att stå och stampa på samma plats bara för att andra har förmågan att ta sig fram snabbare än en själv.

(Fortsättning följer i del 2)

Vad anser du om saken?




tisdag 10 september 2019

Extrainlägg: Pinsamma annonser (Boohoo)

(Extrainlägg är små korta inlägg som jag petar in lite då och då mellan dom ”riktiga” inläggen)

Jag förstår verkligen att man köper kläder på nätet för alla kroppar är ju stöpta ur samma form och alla storlekar är exat lika stora så det ska ju mycket till för att kläderna inte ska passa...eller vänta nu...





Varför köper man kläder man inte har provat? Det är ju såå dumt egentligen, och jag önskar att jag hade kunnat sagt att nåt sånt har inte jag gjort inte...men icke! För drygt ett år sen fick jag nåt ryck och skickade efter både den ena och den andra tröjan från Wish och det var bara rena turen att dom passade. Materialet däremot var ofta inte alls vad jag hade tänkt mig utifrån bilderna, så mina tröjköp från Wish var nåt som flammade upp väldigt snabbt och sen dog lika kvickt igen. Jag har ju skrivit lite om Wish på bloggen inser jag när jag tänker efter, och det kanske låter som jag har för vana att handla där dag ut och dag in, men riktigt så illa är det inte. Nä, så här ligger det till:

För två år sen ungefär sa jag upp mig från mitt fasta jobb för att kasta mig ut i en osäker arbetslöshet. Min plan var att jag skulle springvicka ett tag och sen söka nytt jobb. Jag hade sparat ihop ett litet kapital så jag i alla fall skulle klara mig några månader utan jobb om allt sket sig, men det rullade in lite springvik så jag höll mig i alla fall över ytan, jag valde dock att prioritera att vara ledig mycket och nagga lite av sparpengarna även om jag hade kunnat jobba mer. Det var läskigt att inte veta om jag skulle tjäna tillräckligt, men samtidigt underbart eftersom jag kände mig så fri när jag faktiskt kunde tacka nej till jobb vissa dar (plus att tre ton ansvar lyfts från dina axlar när du springvickar inom förskolan kontra när du är fast anställd som förskollärare).

Men eftersom jag är en trygghetsnarkoman vågade jag inte riktigt köra på att springvicka tillräckligt länge för att se om jag skulle klara mig på den inkomsten, så när jag efter ett halvår fick ett jobberbjudande på en fast tjänst på 25 timmar vågade jag inte tacka nej (det är inte ofta arbetsgivarna vill att du jobbar så pass lite). Och det är här Wish kommer in i bilden, ty när jag efter att ha snålat så in i helskotta i ett halvår (för att kunna jobba så lite som möjligt) plötsligt fick en fast tjänst med en fast lön som skulle rulla in på kontot den 25:e varje månad så kände jag...wait for it...att jag förtjääänade att shoppa loss lite.

Så det är därför jag nu sitter här med tröjor i konstiga material, gitarrsträngar jag inte behöver, en passa pryttlar och prylar som ligger oanvända och en konstig grej man skulle öva gitarrackord på men som inte fungerade överhuvudtaget och som jag hivade i soporna i vredesmod. Plust ett par prylar som faktiskt mot förmodan kom till användning. Det enda jag inte köpte var ett klistermärke med texten "Lurad shopaholic" som jag kunde klistra i pannan...Så ja, min Wishperiod var intensiv men kort och jag hoppas, och tror, att det var en engångsgrej och att jag är såå mycket smartare och klokare nu...*harkel, harkel*


Har du några tankar kring det här?