Ljudavregn filosoferar: Konsten att nöja sig...

Att nöja sig med det man har. Men fy fan va tråkigt, eller hur, och helt emot den mänskliga naturen. Vi människor bygger liksom inte raketer och åker till månen, erövrar kontinenter eller skaffar oss ett BMI över 30 för att vi är en art som nöjer oss med det vi har. Vi vill ha mer, vi vill ha nytt, vi vill utvecklas och ta för oss av livet och vi vill att det sker NU!

Och det här är inte en dålig egenskap, men tricket är att lära sig att rikta den mot rätt saker. När vi står där framför garderoben, blickar ut över klädesplagg efter klädesplagg och känner att ”nä fy sjutton, inget att ta på sig, bäst jag surfar in på Wish och beställer några tröjor med konstiga motiv som jag kommer att hänga längst in i klädkammaren och aldrig använda eftersom materialet inte alls var som jag tänkt mig och trots att jag valde st. xxl så passar den bättre till ett förskolebarn”, så tar man en bra egenskap och riktar den mot helt fel håll. Det är som att ha ett vapen, men istället för att ge sig ut och jaga och skaffa mat till familjen skjuter man sig själv i foten för att man är så jäkla uttråkad. Eller åtminstone så skjuter man ett stort förbannat hål i sin plånbok, och inte blir man ett dugg lyckligare av det heller, förutom den lilla kick man får när man trycker på köpknappen och sen ögonblicket fyra veckor senare när paket äntligen dimper ner i brevlådan.

När är det då ett smart drag att nöja sig, och när ska man fortsätta sträva efter mer/nåt bättre? Jag kommer här att presentera ett utdrag ur en noga underbyggd studie gjord av en ekonomistudent på Lunds universitet genom att ta upp några exempel från avhandlingen och sedan återge det korrekta svaret. (Källa: ”Så hittar du på en universitetsstudie och presenterar den som fakta” av K.T Hååh, 2019).

Exempel från studien:

När du ätit två munkar och en påse bilar och din partner häller upp en påse chips i en skål och ställer fram på soffbordet precis när det är dags för säsongens första avsnitt av Idol?

- Nöj dig!

När din chef kallar in dig på möte för att meddela att du härmed inte bara förväntas jobba övertid för att klara av din egen löjligt höga arbetsbelastning utan nu också får ta över Stinas arbetsuppgifter då hon har gått in i väggen?

- Sträva efter bättre!

När du börjar inse att din gamla, men fullt fungerande, mobiltelefon inte längre imponerar på tonårssonen då han har en mycket nyare modell med åtta kameror bak, fem i fram och en skärm som kan vikas upp till ett A4?

- Nöj dig!

När du flyttar till ett nytt kvarter och upptäcker att du hamnat mitt i ett näste av consumer suckers som slänger pengar på nya bilar, pooler, märkeskläder och födelsedagskalas för femåringen med clowner, uppblåsbara hopptorn, catering och en födelsedagstårta föreställande hela familjen på semestern i Thailand förra året och som kostade mer än en genomsnittlig månadslön och du sakta börjar känna att kanske borde du också höja din standard och lyxa till det med nyaste Iphonen och en handväska för femton tusen för att passa in och slippa stroppiga blickar över buxbomhäcken på helgerna?

- Nöj dig!

När din partner begärt skilsmässa och dumpat dig för en ny yngre förmåga och hen tycker att dom pengar hen dragit in i sin firma medans du var föräldraledig till era barn samt tog hand om allt vabbade och skötte hushållet så hen kunde lägga all sin tid på firman borde tillföra partnern och du är väl inte så småaktig och girig att du begär hälften av hens sprängfyllda iskkonto?

- Sträva efter mer! För fasiken, sträva efter allt!

Men vi människor vill inte nöja oss, vi vill samla saker på hög, ju fler saker vi har desto mer lyckade är vi och den som har flest prylar när hen dör vinner. När vi ser dokumentärer på tv om hoarders som helt har tappat det och som samlar så mycket onödigt skit hemma att dom inte får plats själva utan måste göra gångar i skräpet för att överhuvudtaget kunna ta sig från ett rum till ett annat, skrockar vi lite förnumstigt för oss själva över vilka fullkomliga idioter det finns här i världen (men samtidigt med en ton av medlidande för vi inser ju det tragiska i situationen), utan att inse att vi alla lider av samma symptom, bara i mildare grad.

För vem fan behöver hundraelva ljuslyktor undanstoppade i diverse lådor när man inte får plats med mer än högst fem framme, och hälften av lagret är så trist att man aldrig kommer att använda dom framför den andra hälften ens om man byter lyktor varje månad, men ändå står man där på nån loppis och söker efter ljuslyktor som vore man nån stackars sate som sett en ljuslykta en endaste gång i sin barndom, trollbundits av dess vackra sken och svurit på att en gång, en gång i framtiden, ska även jag skaffa mig en ljuslykta även om det verkar vara en ouppnåelig dröm. Och nu, trettio långa år senare, ser man för första gången en ljuslykta på ett loppisbord en mulen sommardag, och den kostar bara tio riksdaler. Och med darrande händer plockar man upp sin sista blanka tiokrona ur portmonnän och ger den i utbyte mot denna fantastiska ljusspridare. Då, och endast då, kunde man ha förstått varför jag (ja det kanske är så att det råkar handla om mig) lättat på plånboken för att köpa alla dessa tingestar, men som det är nu? Vansinne!

Och det konstiga är att jag inte ens är speciellt förtjust i ljuslyktor, eller jag menar jag gillar ljuslyktor och att tända ett litet värmeljus en dunkel vinterkväll är mysigt och bidrar till att man orkar ta sig igenom månader av kyla, mörker och isregn (för snö har vi bara här när man precis lessnat på vintern och allt man tänker på är små vårblommor och knoppande buskar, då kommer snöfan och lägger sig över allt som en matta av vit död), men jag är på intet sätt överdrivet förtjust i ljuslyktor eller en galen samlare och ändå har jag, eller rättare sagt vi för min sambo har bidragit till samlingen hon med, så många ljuslyktor undanstoppade i diverse lådor att vi skulle kunna sponsra hela kvarteret och ändå ha fler kvar än vi nånsin skulle behöva.

Jag har dock börjat tillfriskna från den här åkomman (som tyvärr inte bara gällt ljuslyktor utan även rent allmänt), rensat både i lägenheten och i källaren och sålt av det jag kunnat (let me tell you, ljuslyktor och prydnadsföremål är skitsvårt att sälja på loppis, vet inte hur många gånger det var nån lite sugen äldre man som kom och fingrade på nån lykta eller nån karaff när jag stod och sålde i somras och så sveper partnern in och ba; ”Nej men inte köpa den Gösta, vi har ju så mycket redan” och inombords skriker man ”men stick otäcka människa och låt gubben titta ifred” för allt man vill är att bli av med skiten, men egentligen förstår man personen till hundra procent, för vem fasiken har inte en massa grejer redan i dagens samhälle? Och det är ju bara positivt att nån inser att den har för mycket prylar och inte behöver nåt mer).

Nä nu är det nolltolerans på onödiga prylar som gäller för mig; så inga fler böcker som jag lika gärna kan låna på biblioteket, inga fler prydnadssaker som jag ändå aldrig kommer ha framme eller kläder som inte ens får plats i garderoben då den redan är överfull. Men likt trafikverkets nolltolerans mot dödsolyckor i trafiken vet jag att det bara är en vision att sträva mot som aldrig kommer att uppnås till fullo, för även om man gett sig fan på att inte konsumera sånt man inte behöver så är det svårare än man kan tro att låta bli, då det är så inbankat i en att man inte ska nöja sig med det man har utan hela tiden förbättra, uppdatera och uppgradera.

Häromdagen var jag tex på en outlet för kläder (det var sambons fel eftersom hon ville titta efter en present till sin brorson och jag lunkade med in i affären eftersom jag inte bara ville stå utanför och glo på mobilen å fastna i nåt facebooktöcken) och fasiken vad många snygga t-shirts dom hade. Och dom var så billiga, dom slumpades ut för halva reapriset och då tror ju reptilhjärnan att den gör världens kap och endorfinerna kickar in. Hjärnan började smida planer emot mig och tankar som: ”Behövde jag ändå inte några nya t-shirts nu när jag hade rensat ut så många?” (svar: nej) och ”Skulle jag inte bli rätt snygg ändå i den där t-shirten med det coola trycket?” (svar: nej, det krävs plastikkirurgi för att du ska bli snygg, inte en t-shirt med ett ungdomligt tryck) poppade upp. Mitt enda botemedel var att överrösta tankarna genom att högt skandera (inom mig alltså, jag stod inte och skrek i affären): ISK, ISK, ISK!! som en testosteronstinn huligan brölar ut namnet på sitt favoritlag, medans jag sakta rörde mig bort från bordet med alla lockelser.

Nåväl, det lyckades och den här gången gjorde jag rätt val, men jag vet att det kommer uppstå fler liknande situationer och att jag inte alltid kommer att vinna över mitt habegär. Så jag kanske inte vinner varje slag, men kriget kommer jag i alla fall att vinna ty jag har skådat ljuset och jag vet vad jag fajtas för: frihet. 

Och att nöja sig med det man redan har är ett starkt vapen att ta till i kriget mot sin inre consumer sucker.

Vad anser du om saken?