tisdag 10 september 2019

Extrainlägg: Pinsamma annonser (Boohoo)

(Extrainlägg är små korta inlägg som jag petar in lite då och då mellan dom ”riktiga” inläggen)

Jag förstår verkligen att man köper kläder på nätet för alla kroppar är ju stöpta ur samma form och alla storlekar är exat lika stora så det ska ju mycket till för att kläderna inte ska passa...eller vänta nu...





Varför köper man kläder man inte har provat? Det är ju såå dumt egentligen, och jag önskar att jag hade kunnat sagt att nåt sånt har inte jag gjort inte...men icke! För drygt ett år sen fick jag nåt ryck och skickade efter både den ena och den andra tröjan från Wish och det var bara rena turen att dom passade. Materialet däremot var ofta inte alls vad jag hade tänkt mig utifrån bilderna, så mina tröjköp från Wish var nåt som flammade upp väldigt snabbt och sen dog lika kvickt igen. Jag har ju skrivit lite om Wish på bloggen inser jag när jag tänker efter, och det kanske låter som jag har för vana att handla där dag ut och dag in, men riktigt så illa är det inte. Nä, så här ligger det till:

För två år sen ungefär sa jag upp mig från mitt fasta jobb för att kasta mig ut i en osäker arbetslöshet. Min plan var att jag skulle springvicka ett tag och sen söka nytt jobb. Jag hade sparat ihop ett litet kapital så jag i alla fall skulle klara mig några månader utan jobb om allt sket sig, men det rullade in lite springvik så jag höll mig i alla fall över ytan, jag valde dock att prioritera att vara ledig mycket och nagga lite av sparpengarna även om jag hade kunnat jobba mer. Det var läskigt att inte veta om jag skulle tjäna tillräckligt, men samtidigt underbart eftersom jag kände mig så fri när jag faktiskt kunde tacka nej till jobb vissa dar (plus att tre ton ansvar lyfts från dina axlar när du springvickar inom förskolan kontra när du är fast anställd som förskollärare).

Men eftersom jag är en trygghetsnarkoman vågade jag inte riktigt köra på att springvicka tillräckligt länge för att se om jag skulle klara mig på den inkomsten, så när jag efter ett halvår fick ett jobberbjudande på en fast tjänst på 25 timmar vågade jag inte tacka nej (det är inte ofta arbetsgivarna vill att du jobbar så pass lite). Och det är här Wish kommer in i bilden, ty när jag efter att ha snålat så in i helskotta i ett halvår (för att kunna jobba så lite som möjligt) plötsligt fick en fast tjänst med en fast lön som skulle rulla in på kontot den 25:e varje månad så kände jag...wait for it...att jag förtjääänade att shoppa loss lite.

Så det är därför jag nu sitter här med tröjor i konstiga material, gitarrsträngar jag inte behöver, en passa pryttlar och prylar som ligger oanvända och en konstig grej man skulle öva gitarrackord på men som inte fungerade överhuvudtaget och som jag hivade i soporna i vredesmod. Plust ett par prylar som faktiskt mot förmodan kom till användning. Det enda jag inte köpte var ett klistermärke med texten "Lurad shopaholic" som jag kunde klistra i pannan...Så ja, min Wishperiod var intensiv men kort och jag hoppas, och tror, att det var en engångsgrej och att jag är såå mycket smartare och klokare nu...*harkel, harkel*


Har du några tankar kring det här?






1 kommentar:

  1. Ja det är ju tur att man kan komma till insikt om sitt beteende och ändra det i alla fall. Men helt botad, i den bemärkelsen att man aldrig igen kommer att köpa något som man tycker var rätt onödigt i efterhand, lär man nog aldrig bli.

    SvaraRadera