Ljudavregn filosoferar: Att hålla balansen...

Visserligen är jag halvfinne på min kära mors sida och har badat bastu under hela min uppväxt men den finska traditionen att gå ut och binda sig ett björkris som man sedan piskar sin egen rygg med har jag aldrig varit så mycket för.

Nä, att späka sig är helt enkelt inte min grej. Jag är rätt vissen på uppskjuten belöning på det sättet att man jobbar hårt för nånting under en period och sedan får skörda frukterna av sitt hårda arbete. Jag vill liksom ha det myspysigt, göttigt och behagligt just nu och hela tiden. Jag vill portionera ut det jobbiga så det inte gör lika ont. Hellre en liten sten i huvudet varje dag i fem dagar, än en stor jäkla stenbumling i skallen på fredan.

Den här sidan av mig motarbetar min strävan efter att spara så mycket som möjligt och bli ekonomisk fri så snart jag bara kan (”ekonomisk fri” för mig kommer vara när jag har så mycket pengar att jag kan fylla glappet fram till pensionen och samtidigt ha en del kvar för att öka på pensionen något, jag pratar alltså inte om ekonomiskt fri som i ”nu har jag tillräckligt för att kunna leva på 4% av kapitalet i all evighet”, då jag högst troligen aldrig kommer att kunna samla på mig så pass mycket pengar.) Dels så vill jag inte leva alltför sparsamt vilket gör att jag inte sparar precis allt jag kan och dels så känns tanken på ett heltidsjobb för att dra in mer cash lika lockande som att få en rostig spik genom foten.

Det gäller att hitta en balans i livet tänker jag, och i sitt sparande. Vissa saker är jag beredd att offra för att uppnå något senare, och vissa saker vill jag ha här och nu för man måste ju må bra just nu också, för tänk om man kilar runt hörnet innan man får njuta av allt det där man tänkte skulle komma sen. Att bara leva i nuet och tex shoppa upp alla pengar för ”vem vet om man lever imorgon” är inte sunt, men att späka sig själv i tio år för att sen äntligen få känna att livet är värt att leva är inte heller så himla gött om du frågar mig. Så hur hittar man där gyllene medelvägen, den där balansen i livet?

Jag kämpar fortfarande med den och velar lite hit och dit ibland. Att jag vill jobba deltid vet jag, men hur mycket? Nu jobbar jag 25 timmar i veckan, men jag skulle må ännu bättre om jag jobbade 20. Men då skulle jag knappt kunna spara nånting vilket skulle kännas riktigt trist, så jag harvar på. Jag har också en del tankar om att jag borde jobba 30 timmar istället så jag skulle kunna spara ännu mer, men det känns inte riktigt som jag skulle palla det som det är nu. Jag skulle också vilja säga upp mig och bara springvicka, men då är det så osäkert vad man får in varje månad och så vitt jag vet så får man ingen tjänstepension då heller och dom tankarna sätter käppar i hjulet för den idén. Så där velar jag fram och tillbaka i tanken och så fort det känns som att nä, nu har jag bestämt vilket spår jag ska köra på ändrar jag mig och tänker att det kanske ändå är bättre om jag gör si eller så.

Hur mycket jag sparar i månaden ändrar sig också, då jag ibland känner att det viktigaste är att få ihop så mycket pengar som möjligt och jag hårdsparar precis varje krona för att ett par månader senare känna nä, det här blev för tajt, jag måste ha lite svängrum, det är bäst jag drar ner sparandet lite. Nåja, bara det rullar på ett sparande varje månad och jag inte börjar göra en massa onödiga konstiga inköp så kanske jag borde vara nöjd. Dom månader jag sparar mer är det väl bara att klappa sig själv på axeln och tänka att mitt framtida jag kommer att ge mig en bukett blommor, en chokladask lyxpraliner och ett tackkort där det står ”Tack för kosingen, nu drar jag till Bahamas”...eller nåt.

Hm det låter lite som att jag är Doktor Jekyll och Mrs Hyde med en helt splittrad personlighet och nog fasiken känns det nästan så ibland. Men målet att samla ihop en massa pengar och drömmen om att vara fri från löneslaveriet är i alla fall beständigt, även om vägen dit är lite krokig. Och även om jag inte gillar att vifta med björkriset över min egen rygg så har jag ”offrat” en del sen jag fick nys om FIRE och utformade ett tydligt sparmål för framtiden (att kunna gå i pension senast vid 60).

Några exempel:

- Hårklippning.
Förr om åren klippte min sambo mig då jag hade en relativt lättklippt frisyr som det i princip bara var att kapa rakt av då jag har alltid levt efter mottot ”gratis är gott”, plus att det var najs att inte behöva beställa tid hos frisören. Sen, efter decennier med samma frisyr, kände jag att det kunde vara på sin plats att göra nåt nytt med mitt tunna stripiga hår. Kanske ha en kortare frisyr, och klippa upp det lite. Eftersom jag inte vågade låta min privata ”frisör” utföra denna klippning marscherade jag in en lördag på den lokala hårsalongen under drop-in, och slog mig ner i en fåtölj för att invänta min tur.

Jag måste erkänna att jag hade en del fjärilar i magen, ja sanningen är att jag var så nervös att jag inte ens kände för att ta en gratis kopp varm choklad från kaffemaskinen, och då kan du ju förstå vidden av min nervositet. Larvigt egentligen, att man ska vara så nervös för att ändra frisyr, speciellt när man inte har nåt att förlora eftersom man redan ser ut som en trött gammal dagisfröken med livlöst tunt hår. (Tänk dig en schamporeklam med en ung snygg kvinna med långt tjockt svallande hår som liksom studsar lite när hon i slow-motion blundande skakar på huvudet. Har du den bilden framför näthinnan? Bra, nu tänker du dig den raka motsatsen till det – då vet du hur jag ser ut). Jag menar, det kunde ju knappast bli värre.

När det var min tur så flashade jag nåt kort på mobilen på en frisyr jag tyckte verkade passande och hoppades på det bästa. Jag fattade givetvis att jag inte skulle se ut som kvinnan på bilden, speciellt när frisören artigt sa ”Jaa...jag ska försöka att klippa så likt som möjligt, men du har ju liksom...ehh...lite tunnare hår”, men det blev faktiskt helt ok, och det var kul med lite förändring. Så jag blev nöjd och kände mig lite smått glad...ända tills det var dags för betalning och hela kalaset gick på drygt 400 kr. WTF! Jag payade ju givetvis men nog sved det. Trots det fortsatte jag att klippa mig på samma ställe (dom visste ju hur jag ville ha det och det var så bekvämt nära) och pengarna rullade ur plånboken med hiskelig fart för har man en kort uppklippt frisyr måste man ju klippa sig så förbenat ofta för att det inte ska se helt förvuxet ut.

Vid det här laget kanske du lite smått förvirrat undrar på vilket sätt det här var att ”offra” sig för att spara pengar, då hela historien gick ut på att göra det totalt motsatta, men lugn, vi har inte kommit dit än. Grejen är att jag, trots att jag gillade min nya frisyr, nu har återgått till en längre, tråkigare variant för att min sambo återigen ska kunna klippa mig. Så varannan månad ungefär kan jag gotta mig åt att oslösa drygt 400 kronor, vilket känns riktigt najs.

- Färga ögonfransarna.

Det här är också en utseendegrej inser jag (liksom frisyren), som om jag vore helt utseendefixerad. Men det är ganska långt ifrån sanningen, jag har tex aldrig iddas sminka mig då det bara är jobbigt att både ta av och på och det har aldrig känts värt besväret även om jag har ganska ljusa ögonfransar och ögonbryn och tycker att jag ser mycket bättre ut när dom är lite mörkare. Sen för ett par år sen insåg jag att man kunde färga ögonfransarna och brynen på salong och på det sättet få dom mörkare utan att behöva kladda med smink varje dag. Så jag bokade en tid och slog till (ja på samma frisersalong som ovan, vad kan jag säga, jag är en vanemänniska). Den första veckan var det för mörkt och såg lite konstigt ut, dom två följande var det perfekt och precis som jag ville ha det, och den fjärde veckan började det blekna igen. 

Kalaset gick på ca 250 kr har jag för mig, och jag tyckte att det var okej, även om det inte höll sig så länge. Min son tyckte dock att det såg smått förjäkligt ut, vilket han uttryckte med förolämpningen: ”Asså mamma, du ser så...så ung ut när du färgar ögonfransarna så där!” Nu kanske du tror att jag var ironisk när jag sa att det var en förolämpning, men det var jag inte. Han gillade det inte, för jag såg ju inte ut som vanligt (och ens mamma ska väl inte se för ung ut antar jag, det blir bara helt fel). Själv måste jag säga att just den detaljen inte kändes som en nackdel. Offrandet då? Jo, jag har slutat med färgandet nu. Det kändes som en alltför onödig kostnad då färgen försvann så snabbt och mörkare ögonfransar inte är något man behöver utan definitivt något man vill ha.

- Skippar onödiga prylar.

Det som har haft störst betydelse för mitt ökande sparande är nog det att jag nu för tiden verkligen försöker skippa att köpa prylar eller kläder som jag egentligen inte behöver. Att jag tänker att varje krona jag slitit ihop på jobbet ska jag förbanne mig spendera på nåt som verkligen är värt slitet, nåt som ger mig riktig glädje eller som jag verkligen behöver. Hejdå slentrianköp bara för att det är roligt att shoppa eller för att man blir lite hög av att hålla en ny pryl i sina händer. Hejdå shoppingrally på Wish för att det är så billigt och så lätt att trycka på ”Köp” och så lockande bilder på färgglada prylar och så kul att få hem små paket i brevlådan lite då och då.

För nåt halvår sen började sonen plinka lite på vår akustiska gitarr som annars står helt oanvänd. Skoj, tänkte jag och surfade in på Wish och beställde hem ett paket gitarrsträngar så vi skulle ha utifall vi skulle behöva byta. Några veckor senare dimper paketet ner i brevlådan. Jag tar strängarna och lägger ner dom i en låda i köket där vi har en massa prylar som vi inte vet var vi annars ska förvara. Och vad ligger där? Jo, en hel uppsättning strängar till gitarren. Jag hade alltså inte ens kollat om vi behövde några extra strängar, jag bara klickade på köp. Och där ligger båda uppsättningarna kvar än, för sonens gitarrspelande blev en ganska kort affär. Ja så kan det gå, när man inte värderar sina pengar tillräckligt mycket utan strör dom omkring sig som om man inte kan bli av med dom fort nog. Men nu är det som sagt slut med det! (Det är i alla fall tanken, vi får väl se hur det går nästa gång jag får nån köp-attack som om hjärnan vore fjärrstyrd av hemliga agenter utsända av staten för att förhindra uppluckrandet av konsumtionssamhället.)

Vad unnar jag mig då för att hålla den där balansen? För jag är långt ifrån helt asketisk, det ska gudarna veta.

- Min stora akilleshäl torde vara maten.

Jag älskar att strosa omkring i mataffären och lägga ner både det ena och det andra i kundkorgen. Jag älskar också att äta god mat (vilken överraskning va? Man skulle ju annars kunna tro att jag älskar att äta äcklig mat), speciellt mat som jag själv har sluppit laga för tyvärr tycker jag att det är supertrist att stå i köket. Snabbt och lätt ska det gå, så jag kan inte direkt skryta med att laga billiga långkok eller leta upp specialrecept på nätet för att komma så billigt undan som möjligt. Dock går jag inte helt bananas, jag har ett helt ok matkonto, även om jag är medveten om att jag skulle kunna strama åt det ännu mer och istället pytsa in pengarna på iskkontot. Men jag vill helt enkelt inte, att kunna vara lite mindre restriktiv med maten får mig att känna mig fri, och frihet är ju något som, som du nog har förstått vid det här laget, gör mig lycklig och som jag strävar efter, så för mig är det värt att lägga lite extra slantar på matinköpen. Och att unna mig att äta ute då och då. 

Vad har du för tankar kring det här?