Extrainlägg: Hej barn, hejdå pengar...

Att det är dyrt att ha barn lär väl inte ha undgått någon och det stämmer ju, även om man förstås styr själv om man tex ska köpa en begagnad vagn av standardmodell för 800 kr eller en specialdesignad deluxvariant med tre hjul, kaffehållare och inbyggt wi-fi för 20 000 (eller varför inte den här vagnen för endast 28 995 kronor).

Jag har alltid handlat det mesta begagnat till sonen, och även fått en hel del kläder av släktingar. Han har inte varit så kinkig utan accepterat det mesta, både vad gäller kläder och prylar som leksaker eller att han fått ärva familjens mobiler när dom vuxna har uppgraderat. Härligt, tänkte jag, barn kostar ju inte alls så mycket pengar som man alltid får höra, det gäller bara att uppfostra dom rätt och få dom att inse att begagnat är lika bra som nytt. Sen hände det något.

Jag kan väl inte säga att det var helt oväntat, jag menar nånstans i bakhuvudet hade jag väl anat att det skulle komma, precis som när man går en vacker höstdag och njuter av alla löv i rött, orange och gult och man tänker att världen är allt bra härlig ändå, men nånstans i hjärnans mörka vrår sitter det en liten jävel och mässar att ”vänta du bara, snart är det november och då kommer dom här löven ligga bruna och kladdiga på marken och träden kommer att stå där med sina kala, spretiga grenar och allt kommer att vara dött, dött säger jag!”, och det hände väl inte bara över en dag så där, pang! när han fyllde 13, utan den smög sig på lite sakta...tonårsmentaliteten. Plötsligt blir det viktigare och viktigare vad kompisarna ska tycka, vilken mobil man har, vilka slags kläder som duger, vilka märken som är inne och vad man kan gå och flexa med alternativt skämmas för. (Flexa betyder tydligen att man typ går och visar upp det ena eller andra och får omgivningens beundran). Och det där med att tonårskillar äter mycket var tydligen inte bara en myt. Så nu har det plötsligt blivit dyrt att ha barn!

Och det hjälper ju inte att man tycks ha nån slags gen som gör att det känns så himla tillfredsställande att kunna ge sitt barn grejer, prylar, kläder, upplevelser och god mat heller (sen att sonen aldrig har bett om speciellt mycket, har en rätt bra uppfattning om sakers och pengars värde och blir rejält tacksam över saker han får gör ju sitt till också), man får verkligen lägga band på sig för att inte överkonsumera och go bananas med ursäkten att ”det är ju inte till mig utan mitt barn, och då är det ok”. För nånstans där inne så har man den där förbaskade längtan eller vad man ska kalla den efter att få shoppa loss och unna sig och trösta sig och glädja sig och belöna sig och bla bla bla och har man slutat att köpa onödigt tjafs till sig själv så kan den få utlopp genom att man handlar till sitt barn. Men det är en blandad känsla, för likt förbannat försvinner kronorna från kontot som sand mellan fingrarna och det är alltid smärtsamt för en pengaälskande låginkomsttagare som mig.

Jag fick erfara det här i skarpt läge för bara nån vecka sen när det var dags för en shoppingdag i stan nu när höstterminen har kickat igång. Han behövde rätt mycket och jag hade förberett mig på att pengarna skulle rulla. Han gillar vissa märken och är väldigt noga med hur saker ser ut, han har bra smak och ett öga för vad som är snyggt och vad som passar med vad, nåt som jag med säkerhet kan säga att han inte ärvt av mig som kan slänga på mig i princip vad som helst bara jag tycker att det är bekvämt och det inte ser alltför risigt ut. Som tur är är det viktigare att det är snyggt och passar hans stil än att det är dyrt och trots att det är mina pengar som ryker så blir han också glad om han hittar nåt på rea eller till ett bra pris, så totalsumman blev inte lika maffig som jag hade tänkt mig, men nog var jag betydligt fattigare på kvällen än på morgonen den dagen. Men det kändes ok, det var saker han behövde och han kände sig väldigt nöjd och tacksam över allt han fick, vilket gjorde det värt arbetstimmarna jag lagt ner för att införskaffa kosingen (även om det är ett ack så tydligt bevis för vilket konsumtionssamhälle vi lever i).

Har du några tankar kring det här med barn och pengar?